tisdag 21 december 2010

Fight club (februari 2000)

Huvudpersonen, spelad av Edvard Norton, representerar en djupt alienerad arbetarklass. Han lever i en ytlig varuvärld av produktion och konsumtion, utan sund kontakt med sina djupare behov och känslor.

Så småningom organiserar sig han och hans gelikar för att krossa alienationens upphov; kapitalismen. Fight Club är ett välorganiserat, revolutionärt parti djupt förankrat i varje underpriviligierad vrå av samhället. "Vi är alla du är beroende av. Vi tvättar åt dig, grillar dina hamburgare, rullar dina köttbullar, och bakar ditt bröd. Vi kör bussar, tåg och spårvagnar. Vi städar på universiteten, arbetsplatserna och idrottsarenorna. Vi kör ambulanserna och Svarta majorna", sägs det i en av nyckelscenerna i filmen.

Filmen förhärligar inte våldet eller den kroppsliga ytan, vilket fascismen gör. Det är i stället som Brad Pitt, som leder Fight Club i filmen, säger i en intervju i Aftonbladet (17/1): "Våldet i "Fight club" handlar inte om att slå någon utan om att känna hur det är att få stryk. Upplevelsen att bli träffad, att känna smärtan som ett uppvaknande."
Fight Club handlar för mig om ett uppvaknande ur alienationen (människan som en pryl, ett redskap) och ur följderna av en västlig kolonialism och imperialism, som i århundraden låtit generation efter generation av män förtrycka och förnedra andra kontinenters människor till priset av en djup inre tomhet och förträngd skuld och smärta. Det är mycket befriande att se denna förvridna manlighet ge sig själv på käften i Fight Club. Se den själv gå in i smärtan, för att vakna upp till besinning, förstånd och ansvarstagande.

Kvinnor föder i smärta för att få kontakt med alla sina känslor och behov, inse sin svaghet och hjälplöshet, för att i befrielsens stund knyta djupa band med det värnlösa barnet. Samma funktion har smärtan i Fight Club; frigörelse till medkänslan och det djupt mänskliga.

Den välorganiserade kampen är inget självändamål, utan vägen till mänsklighetens befrielse. Det visas tydligt i filmens slutscen. Där den humanistiska huvudpersonen gör sig av med sitt militanta och skoningslösa alter ego.

2000-02-18

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar